Jag tror jag inte är ensam om att känna paniken växa inom mig nu när jag går sista terminen på gymnasiet. Jag vet att om två år kommer jag att skratta åt mig själv över hur stressad jag var, men just nu är det inga skratt som bubblar inom mig. Det är ångest, stress och rädlsa. Jag blir äldre för varje dag som går, och det innebär mer och mer ansvar. Ansvar för min framtid. Vissa dagar är det väldigt lätt att skjuta verkligheten åtsidan medan andra kvällar då är man mitt i den och snaran runt halsen dras sakta åt. Det är verkligen inte alltid så lätt som saker vill se ut - att bli vuxen alltså, att ta beslut och att leva med de felsteg man gör på vägen.

Någon klok människa sa att man lär sig av sina misstag, jag hoppas självklart att detta kommer att bli lärorikt utan misstag... Men vad vet jag om hur jag känner inför allt om 5? 10? 20 år? Ingen aning, jag får bara lita på mig kaosartade magkänsla och gå med mitt hjärta som skriker: Du kan vara KREATIV! ENFORMIGT ÄR INTE DIN GREJ!

ni ser mig inte slitandes av mitt blonda hår, gråta blod eller lägger pannan i djupa väck - men inom mig är ett kaos som syns bland mina kläder. Stress=klädstök i överflöd...

Med svettiga 19.38 (mitt nuvarande meritp) och fantastiska människor omkring mig vill jag inget annat än klara detta ! Som ett bevis på att man kan faktiskt om man vill.