Bara att ändra håruppsättningen kan vara en grej, och att variera mina mängder av sjalar och smycken en annan! Sen har jag faktiskt tur med att jag bär uniform när jag jobbar, så ett gäng antal timmar per vecka behöver jag inte tänka på just min klädnad alltför mycket. Men men ska verkligen försöka ta mig i kragen och räkna! Tror det kan vara en regäl tankeställare till nästa gång jag står i en butik och känner ha-begäret kasta sig över mig.

Jag tycker, som jag tidigare skrivit, att det är min plikt som medmänniska att hålla mig till vissmån uppdaterad om vad som händer runt omrkring mig. Saker som världskrig, finanskriser, stora tävlingar och kommande kulturevent. Men det som slår mig när jag läser den lokala gratistidningen som jag enkelt hittar på nätet, Magazin24.se, är att våldet har ökat nått enormt. Visst kan det absolut vara så att jag snabbare och enklare kan få reda på var det varit en misshandel, ett rån, skadegörelse ect. ect. och därför får det att se ut som våldet har ökat. Eller att våldet kanske kommer mer i rampljuset för att det lockar läsare. Eller... Eller... osv.. Men det är skrämmade att är så många tar till våldet, är vi uttråkade? Sitter vi med allt man kan tänka sig och bara känner rastlösheten krypa sig på. För rastlösheten kan jag förstå mig på, men att man då ska handla på ett sådant sätt att man aktivt skadar någon eller något är däremot något främmande för mig.

Några rubriker från den lokalatidningen:
"Ung man jagad och misshandlad"
"Vandal kastade cykel genom rutan"

Och läser man artiklarna till blir man oftast inte förvånad över den mängd alkohol som är inblandad. Därmot är jag väl fortfarande i den åldern som skrämms över hur unga personerna är som slåss! Det var inte alls lika konstigt - självklart grymt konstigt - när man var jämnårig eller när jag var yngre än "förrövrarna".

Jag blir väldigt rädd över det våld vi på så många sätt och former accepterar i vår vardag. Jag har svårt med blodiga våldsfilmer. Jag har svårt med krigsspel i dess olika former. Mario är nog det mest våldsamma spel som jag brukar spela. Och nej jag skäms inte över det! Det jag däremot skäms över är just mängden våld som vi pumpar våra barn och medmänniskor med! Detta tror jag inte att jag kan stoppa, hur mycket jag än skulle vilja. MEN jag vill få folk att börja tänka på detta mycket mer! och inte bara blunda eller acceptera det som en del i vardagen.

Jag började mitt liv på Köpings BB, som idag inte längre finns. Min syster kallade mig länge för läskiga damen, på okända grunder! Jag tycker själv att jag är väldigt oläskig... Ett av mina första minnen som jag har från dagis är en dag när pappa har fått ansvaret att ta mig till tandläkaren, han lämnar mig på dagis med två ombyten och han har glömt vilket som skulle vara det till tandläkaren (ja för jag är så gammal att jag levde på den tiden man klädde upp sig när man skulle till tandläkaren). Jag har fel kläder på mig, de fina, och jag och mina vänner får för oss att leka Pocahontas, som var min absolut största idol någonsin, och vi började då måla oss själva med touche på armarna för att få till hennes röda märke som hon har på armen. Men jag minns inte hur det sluta.

När jag var fem åkte jag första gången på min riktiga semester och resan bar av till Frankrike. Jag minns förvånansvärt mycket från den resan. Som en gång när en kille snodde min och min systers hink och pappa sprang efter honom med mig i sin famn. Eller alla glasstunder som vi hade på stranden och att jag alltid skulle ha samma sort som mamma. Eller den gången vi besökte Nothre Dam för att hälsa på Ringaren men det var avspärrat för reparation och mamma fann sig så bra att hon förklara att kyrkan går ju sönder i slutet av filmen så att man nu måste laga den. Så jag fick stå utanför och vinka upp till stenfigurerna och Ringaren.

Det var även i Frankrike jag och min syster fick reda på att vi skulle få tillökning till familjen, och på en gång förstod jag att min plats som yngst var hotad! Tursamt växte denna dummis upp och blev en underbar lillebror.

Mina första år i skolan var rätt tuffa för mig, då jag kom efter min otroligt duktiga syster vilket gjorde att alla jämförde oss hela tiden. Jag fick många bra vänner, men som tyvärr flyttade ifrån min lilla stad. Men kvar fanns alltid min bästa kompis Anna. Vi hängde ihop i vått och torrt och hade alla dessa fighter som små flickor har. Allt från vad vi skulle äta till huruvida det var okej att leka med andra.

Sen skulle man börja i högstadiet, och då börjat kill-intresset på riktigt allvar! Det parallellt med skolan som jag alltid försökt hålla på topp medan jag fortfarande kunde ha ett socialt liv, vilket inte alltid alls är så lätt som jag hade hoppats på. Första kärleken Niklas träffade jag någon gång i 7'an och hela den historien är tonårs-söt så som det bara kan vara i den åldern. Våra vänner para nämligen ihop oss med orden "Lina tycker om dig" (fick han höra), "Hona tycker om dig" (fick jag höra). Själv visste jag knappt vem han var och än mindre att han inte hette Hona utan Niklas. Men som många tonårskärlekar tog denna slut med buller och bong, men jag och Niklas kan prata med varandra när vi springer på varandra på stan.

Jag tog konfirmationen som många andra 15 åringar, men för mig blev det en sommar då jag knöt kontakter som jag tror kommer att hålla livet ut. Och jag såg för första gången hur roligt det var att vara kristen, och inte alls bara den fyrkantiga stilen med hårda kyrkbänkar och en präst som mässar på längst fram som man egentligen inte lyssnar på.

Gymnasiet måste vara de tre åren som jag för första gången förstod vem jag egentligen var och hur jag äntligen kunde använda mig utav mina kvalitéer och egenskaper. Att jag spendera sammanlagt tre månader på tåget, eftersom jag pendla, är inget jag är bitter över! På gymnasiet började jag sända radio, skriva i skoltidningen, började lära mig hur jag på bästa sätt lär mig saker och när jag presterar som bäst. Det var långt ifrån alla dagar som var bra, men vem kan förvänta sig att livet är en dans på rosor? Jag kan på många sätt tycka att de sämsta av de sämsta dagarna har styrkt mig väldigt mycket och jag lämnar verkligen inte min gymnasietid med någon som helst bitterhet! Jag gick ut med strålande betyg och ett stipendium i Design och jag var hungrig på livet!

Den sommaren jobbade jag som aldrig förr på McDonalds och när den dagen kom med beskedet om att jag stod mellan valet Indien eller Arktitekt högskolan bröt jag ihop av lycka och förtvivlan. Hur väljer man mellan bäst och bäst? Valet blev till slut Indien vilket jag inte ångrar ett dugg!

Om jag växte i min tro när jag var 15 så blev jag en ny människa i tro under denna höst! Jag vet nu att Jesus går med mig och att den heliga anden strömmar i mig och att kyrkan inte är kristen tro på det sättet som vi tror. Jag har lärt mig så mycket om ledarskap, om medmänsklighet och om ovillkorlig kärlek!

Visst finns det 100-tals roliga historier som jag hade kunnat skriva ut här, men oftast är det roligast för dem som var med. Men alla dessa saker som jag skrivit nu är saker som format mig. Och jag är grymt lycklig för vart enda steg och ännu mer tacksam för mina föräldrar som faktiskt funnits där hela tiden. Även i min värsta tonårsdepp kanske inte förstod det så gör jag det nu och de lämnade aldrig mig ensam med något. Lika så med mina vänner. Jag kan knappt tänka mig hur lyckligt lottad jag är som har så fina vänner som hör av sig till mig i alla väder och oftast bara för ett värmande hej <3

Att bli 20 och vuxen är super spännande och jag är mer än någonsin hungrig på livet och full av förväntan på alla äventyr som ligger och väntar!