Har ni tänk på hur mycket pengar vi spenderar på oss själva för att sedan säga hur lite pengar vi har så att vi inte kan skänka bort några slantar i månaden till barn och vuxna som verkligen behöver några slantar och deras liv hänger på en tunn tråd mellan liv och död? Jag tänker på det skrämmande ofta, och min slutsats blir alltid: Vad gör JAG för att hjälpa dessa människor? Det kan inte räcka med att jag och min grupp åkte ner till Indien och jobbade som volontär-socialarbetare för två månader. Den skillnade vi gjorde i folks liv är självklart betydelsefull. Det viktiga i detta är att vi inte blir bekväma med "vi har faktiskt gjort vår insatts", det tycker jag är tugnt även med att skänka bort 200kr i månaden om man bara ser det så.

På denna punkt måste vi verkligen släppa på vårt svenska tänk om att det är farligt att göra en handling om vi inte får någoting tillbaka utav den. Fast jag tror verkligen att de som får pengarna verkligen skulle vilja ge någonting tillbaka till den som givit denna gåva!